Försöker skriva något. Känner att jag måste skriva av mig. Men om vad? Det vet jag inte. Visste ni att jag alltid har skrivit dagbok? Jag började min första dagbok år 1999 faktiskt, då var det kanske mest bilder eftersom jag bara var 6 år, men jag har alltid försökt få ut mina känslor på papper sedan dess. Så fort jag lärde mig skriva så skrev jag som en tok, flera gånger om dagen. I min kära, kära, käraste dagbok. En sån med ett litet lås på ni vet? En sån hade jag, undangömd, där jag skrev allt. Jag slutade skriva i en vanlig dagbok någon gång runt 2007, istället började jag skriva på ett så kallat "dagboksprogram" på datorn. Ungefär som ett dokument, fast med en kalender och lösenordsskyddat. Där står allting, allt som hände ur mitt liv de senaste åren. De värsta dagarna, de bästa dagarna, de första gångerna jag träffade G, allting står där, i minsta detalj. Men tyvärr gick datorn sönder och den fungerar inte nu. Hoppas av hela mitt hjärta att jag kan få tillbaka de dära gamla dokumenten någon vacker dag. Men vem vet? Just nu skriver jag i en vanlig hederlig dagbok igen, det innersta, det får stå där. Men på senare tid känner jag mer lust att skriva här. Där alla kan läsa. Där vem som helst kan sätta sig in i mina tankar. Kanske finns det någon som känner igen sig, kanske finns det någon som håller med eller som undrar saker. I så fall - feel free to maila mig, när som helst under min bloggresa.

Men som sagt, tillbaka till det jag ville säga egentligen, jag behöver skriva av mig. Mycket snurrar i mina tankar som jag berättade för er i lördags. Jag har det så himla bra att jag ibland blir lite rädd. För det är ju nu när allting är på topp, när jag har allt som betyder något, det är nu det går att förlora. Jag förlorade min mammas moster i fredags. Vad kommer härnäst? Tänk om någon annan jag älskar blir sjuk, tänk om något hemskt händer. Tänk om. Jag vet att man ska leva i nuet, och jag försöker verkligen det. Men tänk så många det är i världen just nu som gråter, som skriker av sorg, som förlorat någon de älskar, som själv håller på att förlora livet, som inte har ätit på en vecka. Jag tänker på de, ibland, ofta. Jag tänker, tänker, tänker. Önskar att det fanns något stort jag kunde göra för dem. Önskar jag kunde hjälpa alla hjälplösa på något sätt.

Men sedan rullar dagarna på och man faller in i sin egna lilla bubbla. Då man själv ramlar in i ett hål. Läste en artikel om att utav alla människor i Sverige så är det de unga tjejerna som mår mest psykiskt dåligt och känner störst press. Att man måste ha bra betyg, man måste vara den perfekta dottern, flickvännen och kompisen. Man måste ha de rätta kläderna. Man måste ha den perfekta kroppen. Men vad spelar allt det här för roll egentligen? Alla vi unga tjejer, alla har någonsin mått dåligt över någon av dessa exempel över, ellerhur? Och vi FÅR INTE glömma påminna oss om varandra att alla gör sina misstag, och det är OKEJ. Det finns viktigare saker än att ha perfekt kropp, viktigare saker än att ha de nyaste skorna. Livet handlar om att njuta, skratta och vara med personer man tycker om,
glöm aldrig det ♥