Mycket har varit upp och ned senaste dagarna. Har inte bloggat så mycket för jag har haft så fullt upp, men nu känner jag att jag behöver skriva av mig lite. Det kommer bli ett långt inlägg, med mycket tankar och känslor, så är ni inte intresserade kan ni sluta läsa redan nu, så ni slipper klaga sen.
I torsdags var det först skola och på kvällen blev det party. Först var jag och Anna hos Emina med massor av roliga och underbara personer, sedan vidare till Karrofesten. Där var det kul, men dock väldigt, väldigt varmt, man kunde verkligen knappt andas och svetten rann. Fredagen(igår) började med att jag fick beskedet att min mormors tvillingsyster somnade in, för gott. Inte för att det kom som en chock eller så, men som ni säkert förstår är ju sånna besked alltid väldigt jobbiga. Även fast jag vet att hon hade svåra, hemska och jobbiga sista dagar i sitt liv, och nu säkert har det så mycket bättre, så börjar jag fundera. Jag funderar alltid så mycket och när en nära person dör kan jag inte sluta fråga mig själv, vart är hon nu? har hon det bra? kommer jag få träffa henne igen? är hon ensam? eller med andra gamla vänner? På kvällen var jag med mina fina, underbara tjejer hemma hos Felicia och vi hade det jättekul. Det blev sent, jag sov hos G och vi vaknade klockan två imorse. Kom hem runt tre (faktiskt fortfarande trött) med värk i hela kroppen. Lördagskvällen är framför mig och består av: plugg, plugg, (och lite mera plugg), och städning. Mitt rum såg ut som ett bombnedslag. Plötsligt berättar mamma och pappa att de har bokat en resa till Teneriffa den 25e oktober, det vill säga höstlovs-veckan. Att jag, mamma, pappa och syster Amanda ska dit då. Till värmen, mitt i kalla hösten. Jag blir glad. Men jag är fortfarande ledsen. Saknas något? Är något fel? Håller jag på att bli sjuk? Börjar jag bli deprimerad igen, som jag blev exakt vid denna tidpunkt för två år sedan? Är det något tillfälligt? Blir det bättre snart? Frågorna fortsätter att snurra. Men tiden rullar på. Plugg väntas hela kvällen och kanske en bit in på natten också. Morgondagens morgon väntar storstädning på mitt urstökiga och äckliga rum så att jag kanske, kanske sedan kan få hinna med att träffa min älskling. Gustav. Han som har stått ut med mig i nio hela, underbara, månader imorgon, han som har fått mig till personen jag vill vara, han som är min andra halva. ♥ Tänk att livet är så konstigt, att det kan gå ifrån botten till toppen på några minuter. Att man ena sekunden vill lägga sig under täcket och gråta, till att sedan vilja hoppa av lycka. Konstigt det dära, men jag antar att det är så livet fungerar.