Jag måste erkänna att mycket är riktigt, riktigt hårt just nu. Det känns som om det är 1000 år kvar till solen tittar fram, tills värmen kommer. Det känns som att jag inte vill titta mig i spegeln en enda till gång och se mig såhär trött, ledsen och blek. Det känns som om skolan förstör mig sakta men säkert. Det känns som om varje dag som går så glider jag längre och längre ifrån mina underbara tjejer. Det känns riktigt jobbigt att "flytta runt" och bära tunga väskor hela tiden och hitta ställen att sova på, för att de som renoverar vår lägenhet är så himla sega. Det gör ont att inte träffa familjen på flera dagar. Det känns som att det inte längre hjälper att köpa ett par nya skor för att kunna hålla humöret uppe igen. Det känns som om allt det bra, allting jag har att se fram emot är så jävla långt borta just nu.......

Ibland blir jag bara så arg. Jag blir så arg på mig själv när jag ibland kommer på mig själv att inte vara tacksam nog. Tacksam nog för allting som jag har idag. Tacksam nog för hur lyckligt och bra jag har det. Det har inte alltid varit såhär bra. Jag har haft några riktigt svåra perioder i mitt liv flera gånger, och jag minns hur mycket jag har önskat att allt bara skulle bli bra. Jag minns så väl de nätter jag har gråtit mig till söms. Alla hopplösa dagar då jag har känt att jag bara väntade på att mitt liv skulle börja. Jag önskar att kunde ha fått veta när allt som var som värst att det en dag skulle börja lösa sig. Jag önskar att någon kunde ha sagt till mig att det skulle bli min tur någon gång, men mest av allt önskar jag att jag i så fall skulle ha trott på den personen. Att jag skulle haft mera hopp.

För plötsligt så sa det bara poff. Plötsligt en dag så vände allting. Det gick så snabbt ifrån dåligt till bra. Och allt det som jag önskade mig då, har jag idag. Allt som jag gråtit för och allt som jag har skrivit och drömt om, allt det är mitt nu. Jag har världens underbaraste familj och vänner. Personerna i min närhet är friska och mår bra. Jag har världens finaste kille, ibland undrar jag till och med om man faktiskt kan ha det så bra som vi har det, och tydligen så kan man det. Jag bor två minuter ifrån min skola som jag trivs jättebra på. Skolan går toppen och om två veckor är det jullov. Fan vad bra jag har det alltså. Jag är så tacksam, det måste jag börja påminna mig själv om. Jag är så tacksam för att jag har mina nära och kära. Jag är så stolt över mig och mitt liv nu. Stolt över att jag inte har trillat ner igen den här hösten. Glad över att jag har klarat allt i mitt liv än så länge.

Förutom att påminna mig själv om tacksamhet så ska jag aldrig mer tappa hoppet. Jag ska aldrig sluta hoppas. Det är så himla viktigt att hela tiden tro på något. Det är så viktigt att ha tydliga mål och drömmar i sitt liv. Både realistiska och orealistiska. Man ska aldrig sluta hoppas. Det har jag lärt mig nu. ♥

Att vara en god människa. För mig är det bland det viktigaste i livet, att känna sig god. När jag dör vill jag känna att jag har varit en människa med hjärtat på det rätta stället. Så därför försöker jag. Jag försöker varje dag att vara en bra människa. Jag har valt bort att äta fisk/kött för att jag inte vill vara en del av de människor som tillfogar djur smärta och tar ifrån de deras liv. Samtidigt tänker jag på naturen och miljön. Jag försöker vara glad och positiv för att hjälpa andra människor istället för att dra ner dem. Jag brukar absolut inte kränka eller trycka ned andra människor. Jag ljuger inte. Frågan är, räcker det? Räcker jag till? Är jag en god människa? Jag gör ju självklart många misstag, precis som alla andra. Ibland små och ibland stora. Det värsta är när jag sårar mina närmsta, men kommer på det alldeles för sent och skadan redan är skedd. Det finns ingenting värre i hela världen än när man har sårat eller förstört det för någon annan. Jag avskyr känslan av dåligt samvete. Jag hatar att ångra mina egna handlingar. Men ändå så händer det att jag gör det. Jag gör fel, fastän jag hatar det. Frågan är då, räcker allt det bra jag gör då? Är det tillräckligt? Är jag tillräckligt god? Jag lever för känslan att vara godhjärtad. Det är en utav alla meningar med livet, jag vet det. Jag vet att det är så. Jag tror man kommer längst på att vara snäll. Snäll mot andra och snäll mot sig själv.

Jag tycker inte att man måste vara superbra på matte, kunna lösa problem eller ha bra betyg i skolan för att vara smart. Smart för mig är, när man kan skilja på rätt och fel. Så som dagar när klockan ringer 06.30, helst av allt vill man sova men man drar sig upp ändå. Gångerna man är arg på en person man annars tycker om och helst av allt vill skrika fula ord, men man gör det aldrig.

Jag anser mig sjäv som smart FÖR jag gör alltid mitt bästa i alla situationer. Jag respekterar andra människor, hur de än ser ut. Jag är tacksam och snäll mot mina nära och kära. Jag accepterar min helt friska och underbara kropp och jag väljer hellre att leva och njuta än att räkna kalorier och fett i allt jag äter. Jag väljer att skratta och umgås med mina vänner framför droger och den mörka världen. Jag gör bara saker som jag verkligen, verkligen vill och låter aldrig någon trycka ned mig. Jag tar inte åt mig utav skit andra säger och jag vet själv att jag duger.

Allt det här kan kännas som en självklarhet för en del personer, men det har det inte alltid varit för mig. Jag har varit deprimerad och olycklig. Jag har och tävlat med mig själv om hur många timmar jag kan vara utan mat. Och jag har valt att ligga inne och deppa istället för att vara ute och roa mig med mina vänner.  Att göra sånna saker är inget annat än OSMART.

Glöm aldrig bort, att vad som än händer i livet, har man ALLTID ett val hur man ska hantera det. Det gäller inte HUR man HAR det, utom HUR man TAR det. Man straffar bara sig själv när man jämför sig med andra personer, ältar gamla problem eller tycker synd om sig själv. Jag tror på att man kan välja glädje och välja sin egen lycka.

Man väljer sina vänner, så välj några som får dig att må bra! Ta aldrig någon skit och gör aldrig något som du själv inte vill innerst inne. Och framför allt, ta vara på livet!!

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Har alltid velat varit bäst på allt i skolan och alltid gjort mitt bästa. Jag har alltid varit "hon som har så lätt för sig" för andra personer, för att jag jämt har pluggat så hårt och har väldigt bra korttidsminne. Jag har klarat de flesta prov med fantastiska resultat under hela min skolgång och jag har faktiskt bara haft IG på ett enda prov någonsin. Jag har aldrig riktigt stannat upp och sett mig själv som "duktig" utom bara fortsatt att tänka på alla nya grejer jag MÅSTE klara av.

Har alltid fått höra att jag är snabbtänkt och bra på matte, men själv har jag bara tänkt "det är för att jag pluggade dagen innan provet, annars är jag inte särskilt bra" men jag testade mig själv idag. Jag pluggade inte något alls på matteprovet igår och när jag gjorde det idag så gick det väldigt BRA faktiskt. Jag tyckte allt var enkelt. Sedan har jag även fått tillbaka mitt Naturkunskapsprov med alla rätt, Engelskaprovet hade jag bara två fel på och jag fick MVG på det praktiska makeup-provet jag hade idag. Så nu ska jag tamefan stanna upp och känna, jag ÄR duktig.

Kan man någonsin vara för lycklig? Sådär glad så man blir arg för att man skulle vilja vara ledsen och gråta lite för en stund. Eller är man bara argt lycklig då? Eller har man överdoserat lycka? Kan man göra det? Kan man må dåligt för att man bara mår så bra hela tiden? Varför och hur kan det vara så skönt att få vara lite ledsen? Är det för man har ett dolt, djupt sår längst inne som de ibland kan vara sååå skönt att få gråta lite över?

Och är det sant att det bara är tjejer som är känslosamma grubblare? Finns det sådana killar? Eller är alla okomplicerade och mest gör sådant som faller de in för stunden? Bra fråga om du frågar mig.

Önskar ni ibland att ni var någon annan? Är det bara jag, eller vill ni också byta liv ibland? (Jag vet att jag har mycket att vara tacksam och glad för, OCH det är jag men...) Jag skulle verkligen vilja byta ibland. Det finns så mycket jag vill. Och det finns så jäkla mycket tråkiga saker i mitt vardagliga svennebananliv. Jag har tröttnat. Jag vill ut och resa i världen, jag vill flytta runt på olika hotell, jag vill uppleva saker. Jag vill träffa kända människor. Jag vill gå på sånna bra konserter/spelningar där man bara kan dansa av lycka.

Ibland önskar jag att jag var modigare. Att jag inte tänkte så mycket. Jag önskar jag kunde skita i mer saker. Tänka "det är inte hela världen". Jag vill våga satsa för att kanske, kanske vinna. Eller så förlorar man något oerhört fint och betydelsefullt MEN känna att man i alla fall vågade. Jag vill kunna tänka "mister man en står det tusen åter". Jag vill våga vara impulsiv. Men jag är FEG. Jag är rädd för att bli sårad, rädd för att få dåliga betyg och rädd för att inte få något bra jobb/liv när jag blir äldre. Jag önskar jag kunde leva mer i nuet. Känna att betyg inte är det viktigaste i livet, kunna lita på mig själv att det löser sig senare i livet. Jag vill kunna lita på mig själv att mitt liv kommer att bli BRA även om jag inte går ut med bäst betyg, och har den bästa utbildningen med det bästa jobbet. Men jag har ständigt massa krav. Jag känner ständigt massa måsten. Jag är rädd för att bli sårad eller få hjärtat krossat. Men egentligen, ett hjärta är ett hjärta, och ingen har väl någonsin dött av ett krossat hjärta??? Det är bara ett hjärta, som sen läker. Och betyg, det är bara ett jäkla papper. Vem blir lycklig av det egentligen? Jag menar inte att det är oviktigt, självklart kan man med bra betyg få en bra utbildning. Men vad händer, när jag man kämpar så mycket för att få bra betyg så att man SEDAN kan få en bra utbildning och SEDAN bli lycklig, när man blir olycklig under tiden?

Är det värt att gå igenom den låååånga mörka tunneln för att sedan komma ut i ljuset och leva ett bra liv sen? Eller kan vägen med korta mörka tunnlar då och då, men ändå en hel del ljus OCKSÅ leda till ett bra liv sedan? Måste man gå igenom den mörka långa tunneln?

Jag vill så mycket. NU. Jag vill så mycket just precis NU. Jag vill inte vänta på lycka, jag vill inte vänta på ljus och jag vill definitivt inte vänta på livet. Jag vill leva NU.

Fick hem den här boken idag. Den handlar om, som ni säkert förstår, fred.
Jag blev otroligt tacksam för jag fick den skickad till mig, och att de skickade den till fler 16åringar. Dagens ungdomar som har gått vilse behöver vägledning, innan det har blivit försent. Innan de gör något de föralltid kommer ångra senare i livet. Innan man omvandlas till en elak person.

En annan sak jag också vill passa på att ta upp. (Jag vet att det är många som tycker att det är uttjatat och att många kommer ta illa upp, vilja säga emot, och bli arg på mig. Men detta är MIN åsikt, den har jag rätt till...) Vegetarianer och veganer. Själv är jag vegetarian sedan snart 9 år tillbaka. Och det har jag tacka min kära mor för. Tack mamma, tack för att du har uppfostrat mig så bra, jag vet att jag är en god människa. Jag säger inte att ni som äter kött inte är goda människor, för självklart finns det de. Ursäkta mig nu, men något ont finns det ju där.

• Bryr ni er inte om alla djur? Bryr ni er inte om att många djur DÖR en plågsam död i skräck. Ni kan försöka inbilla er vad som helst, men kor/grisar osv SKRIKER också av smärta, de SKRIKER på hjälp, de har också hopp, de har också rätt att leva. Kan ni ens förstå hur rädda de är de sista dagarna i deras liv?
  
  
• Och OM ni inte bryr er om djur. Bryr ni er verkligen inte då inte om människor? 40 000 barn dör av svält VARJE DAG, om alla var vegetarianer skulle jordens resurser räcka till ALLA. På en odlingsyta där man odlar vegetabilier så räcker maten åt 10 PERSONER, "odlar" man kött på samma sätt räcker det åt 1 PERSON. Förstår ni vad ni gör mot dessa människor? För att njuta lite av en köttbit? Över en miljard människor saknar rent dricksvatten och mer än 5.000 barn dör varje dag beroende på bristen av rent vatten att dricka. För att så pass mycket vatten istället ges till alla uppfödda djur som ska slaktas och ätas.
  
  
• Och om ni inte bryr er om andra människor. Bryr ni inte er om vår jord, om era barns barns barn? Vet ni hur mycket regnskog som skövlas ned (då väldigt mycket koldioxid uppstår och inte kan tas upp eftersom det finns för lite växter) varje vecka för att istället odla mat åt djur som ni sedan ska äta?! Förstår ni att igenom att äta kött så förstör man jorden totalt? Det är värre än allt. Att äta ett kilo nötkött är lika skadligt för miljön som att köra bil i tre timmar och lämna alla lampor i hemmet på under tiden.
  

Allt detta är SANN fakta. Försök inte blunda för det. Jag respekterar självklart er köttätare som personer. Men jag FÖRSTÅR er inte. Inte på ett endaste jäklaste litet vis. Och det kommer jag aldrig någonsin att göra.

Jag vill självklart också passa på att skänka en tanke till er alla människor och djur som har det svårt. Och till alla ni människor som har gjort det svårt för dessa individer, jag hoppas innerligt att ni snart kommer förstå vad ni egentligen utför. Jag hoppas innerligt att ni en vacker dag slutar upp och förblir goda personer rakt igenom.

Försöker skriva något. Känner att jag måste skriva av mig. Men om vad? Det vet jag inte. Visste ni att jag alltid har skrivit dagbok? Jag började min första dagbok år 1999 faktiskt, då var det kanske mest bilder eftersom jag bara var 6 år, men jag har alltid försökt få ut mina känslor på papper sedan dess. Så fort jag lärde mig skriva så skrev jag som en tok, flera gånger om dagen. I min kära, kära, käraste dagbok. En sån med ett litet lås på ni vet? En sån hade jag, undangömd, där jag skrev allt. Jag slutade skriva i en vanlig dagbok någon gång runt 2007, istället började jag skriva på ett så kallat "dagboksprogram" på datorn. Ungefär som ett dokument, fast med en kalender och lösenordsskyddat. Där står allting, allt som hände ur mitt liv de senaste åren. De värsta dagarna, de bästa dagarna, de första gångerna jag träffade G, allting står där, i minsta detalj. Men tyvärr gick datorn sönder och den fungerar inte nu. Hoppas av hela mitt hjärta att jag kan få tillbaka de dära gamla dokumenten någon vacker dag. Men vem vet? Just nu skriver jag i en vanlig hederlig dagbok igen, det innersta, det får stå där. Men på senare tid känner jag mer lust att skriva här. Där alla kan läsa. Där vem som helst kan sätta sig in i mina tankar. Kanske finns det någon som känner igen sig, kanske finns det någon som håller med eller som undrar saker. I så fall - feel free to maila mig, när som helst under min bloggresa.

Men som sagt, tillbaka till det jag ville säga egentligen, jag behöver skriva av mig. Mycket snurrar i mina tankar som jag berättade för er i lördags. Jag har det så himla bra att jag ibland blir lite rädd. För det är ju nu när allting är på topp, när jag har allt som betyder något, det är nu det går att förlora. Jag förlorade min mammas moster i fredags. Vad kommer härnäst? Tänk om någon annan jag älskar blir sjuk, tänk om något hemskt händer. Tänk om. Jag vet att man ska leva i nuet, och jag försöker verkligen det. Men tänk så många det är i världen just nu som gråter, som skriker av sorg, som förlorat någon de älskar, som själv håller på att förlora livet, som inte har ätit på en vecka. Jag tänker på de, ibland, ofta. Jag tänker, tänker, tänker. Önskar att det fanns något stort jag kunde göra för dem. Önskar jag kunde hjälpa alla hjälplösa på något sätt.

Men sedan rullar dagarna på och man faller in i sin egna lilla bubbla. Då man själv ramlar in i ett hål. Läste en artikel om att utav alla människor i Sverige så är det de unga tjejerna som mår mest psykiskt dåligt och känner störst press. Att man måste ha bra betyg, man måste vara den perfekta dottern, flickvännen och kompisen. Man måste ha de rätta kläderna. Man måste ha den perfekta kroppen. Men vad spelar allt det här för roll egentligen? Alla vi unga tjejer, alla har någonsin mått dåligt över någon av dessa exempel över, ellerhur? Och vi FÅR INTE glömma påminna oss om varandra att alla gör sina misstag, och det är OKEJ. Det finns viktigare saker än att ha perfekt kropp, viktigare saker än att ha de nyaste skorna. Livet handlar om att njuta, skratta och vara med personer man tycker om,
glöm aldrig det ♥

Mycket har varit upp och ned senaste dagarna. Har inte bloggat så mycket för jag har haft så fullt upp, men nu känner jag att jag behöver skriva av mig lite. Det kommer bli ett långt inlägg, med mycket tankar och känslor, så är ni inte intresserade kan ni sluta läsa redan nu, så ni slipper klaga sen.
I torsdags var det först skola och på kvällen blev det party. Först var jag och Anna hos Emina med massor av roliga och underbara personer, sedan vidare till Karrofesten. Där var det kul, men dock väldigt, väldigt varmt, man kunde verkligen knappt andas och svetten rann. Fredagen(igår) började med att jag fick beskedet att min mormors tvillingsyster somnade in, för gott. Inte för att det kom som en chock eller så, men som ni säkert förstår är ju sånna besked alltid väldigt jobbiga. Även fast jag vet att hon hade svåra, hemska och jobbiga sista dagar i sitt liv, och nu säkert har det så mycket bättre, så börjar jag fundera. Jag funderar alltid så mycket och när en nära person dör kan jag inte sluta fråga mig själv, vart är hon nu? har hon det bra? kommer jag få träffa henne igen? är hon ensam? eller med andra gamla vänner? På kvällen var jag med mina fina, underbara tjejer hemma hos Felicia och vi hade det jättekul. Det blev sent, jag sov hos G och vi vaknade klockan två imorse. Kom hem runt tre (faktiskt fortfarande trött) med värk i hela kroppen. Lördagskvällen är framför mig och består av: plugg, plugg, (och lite mera plugg), och städning. Mitt rum såg ut som ett bombnedslag. Plötsligt berättar mamma och pappa att de har bokat en resa till Teneriffa den 25e oktober, det vill säga höstlovs-veckan. Att jag, mamma, pappa och syster Amanda ska dit då. Till värmen, mitt i kalla hösten. Jag blir glad. Men jag är fortfarande ledsen. Saknas något? Är något fel? Håller jag på att bli sjuk? Börjar jag bli deprimerad igen, som jag blev exakt vid denna tidpunkt för två år sedan? Är det något tillfälligt? Blir det bättre snart? Frågorna fortsätter att snurra. Men tiden rullar på. Plugg väntas hela kvällen och kanske en bit in på natten också. Morgondagens morgon väntar storstädning på mitt urstökiga och äckliga rum så att jag kanske, kanske sedan kan få hinna med att träffa min älskling. Gustav. Han som har stått ut med mig i nio hela, underbara, månader imorgon, han som har fått mig till personen jag vill vara, han som är min andra halva. ♥ Tänk att livet är så konstigt, att det kan gå ifrån botten till toppen på några minuter. Att man ena sekunden vill lägga sig under täcket och gråta, till att sedan vilja hoppa av lycka. Konstigt det dära, men jag antar att det är så livet fungerar.

Samma sak varje år.
När sommaren går mot sitt slut och hösten närmar sig.
År för år, gång på gång
intalar jag mig själv samma sak.
"Den här hösten kommer att bli rolig, det är skönt att komma tillbaka vardagen och jag gillar höstkläder".
Ändå så vaknar jag upp,
år för år, gång på gång
och tittar ut igenom fönstret.
Samma sak varje år.
Mörkret är på väg. Kylan är på väg.
Och för varje dag dör glädjen i mig lite, lite mer.
Visserligen kommer det hända många roliga och nya saker den här terminen,
och troligtvis kommer jag träffa massor av nya människor.
Men det spelar ingen roll, för hösten är på väg.
Och fast att jag intalat mig så många saker,
fast att jag vet vad som är på väg att hända,
så kan jag inte stoppa det.
Samma sak varje jävla år.

Ååååååå vad arg jag är just nu. Riktigt jävla förbannad är vad jag är! Har precis läsit artikeln "Alternativmedicin mest bluff" på DN.se's hemsida som lades upp igår.
Där står det om hur alternativmedicin bara är en bluff. (Ni vet alla medicinska/behandlingar som inte har något med skolmedicinen/sjukhus att göra).

När jag själv har en mamma som är homeopat (också s.k. naturläkare, bara mediciner helt utan biverkningar eller farliga ämnen och sånt) och som driver ett eget företag sedan 15 år tillbaka så vet jag hur bra det fungerar.

Hur fan kan dom sitta där och skriva "Den största bluffen är enligt författarna homeopati" och "att det inte finns några bevis" för att det ska fungera. Har dom någonsin frågat alla tusentalsmänniskor som har blivit hjälpta med homeopatiska medel genom alla år? Nä antagligen inte. Eller så är det väl så, att när läkare och sjukhus inte längre kan bota/hjälpa så pass många personer så vänder sig dessa personer till alternativ medicinen och då tjänar helt enkelt läkare/sjukhus mindre pengar. Så då måste dom skriva att det är en bluff?!

För det är ju förfan det värsta jag har hört. Mamma har alltid hjälp mig enda sen jag var liten med sjukdommar och sånt. Hon har botat mig allt ifrån magsjukor, urinvägsinfektioner, vanliga förkyldningar (innan de knappt hinner bryta ut!) till psyikiska problem jag har haft. Hon har t.o.m botat mig ifrån depression. Hon har inte bara botat mig under hela mitt liv utom jag har även stått bredvid och sett hur hon har botat hela min familj, alla våra vänner och hela släkten, alltifrån små grejjer till mycket, mycket svåra saker.

Och det är det som gör mig så arg. Hur dom då kan komma och säga emot mig, säga emot mig, min mamma och alla andra personer som vet att det funkar. Som själv har blivit friska och hjälpta med alternativmedicin. Hur har dom då mage att gå ut med i tidningen och säga att allt är en bluff?! Så jävla förbannad blir jag!!!

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här känns det som. Ta upp hur många som helst exempel och visa alla personer som mamma har hjälp.
Men nu måste jag verkligen ta och lugna ner mig lite för jag måste nämligen ta och sova snart... ;p Är jättetrött! Men, som sagt. Homeopati fungerar. Det vet jag och såååå många andra.

Hoppas bara att det en gång kommer en dag då dom kanske har blivit riktigt, riktigt allvarligt sjuka och skolmedicinen inte kan hjälpa dom. Då deras sista hopp är att dom söka alternativ medicin. För då kommer det att fungera - och dom kommer bli så jäääävla paffa och då kommer de nog allt ångra sig. Vänta bara - för den dagen kommer komma!

LÄS DEN DUMMASTE OCH KORKASTE ARTIKELN NÅGONSIN HÄR.

Jajajja.. Sängen. Nu! God natt! ♥

Var nyss inne på Bellas blogg och läste det här inlägget. Om hur vi tjejer strävar efter det ultimata livet. Och jag kan inget annat än att hålla med henne. Jag bara strävar och strävar, lägger till fler och fler punkter på min "lista" över viktiga saker som jag måste göra eller vara. Listan blir alltså bara längre och längre och det blir tyngre och tyngre att leva upp till kraven jag ställer på mig själv. Även när jag har tänkt en stund så kan jag inte komma på hur jag kan göra listan "lättare" eller hur jag ska få mitt liv att gå ihop på bästa sätt men samtidigt hinna med allt som jag vill hinna med. För när något blir lite tyngre än det ska så välter hela "planen" och så blir man sämre i något annat, som i t.ex skolarbetet. Jag känner hur jag blir tröttare och tröttare efter varje dag och att jag inte orkar plugga lika mycket som förut. Kanske jag har tappat glöden lite. Men hur ska jag göra för att hitta den igen? Och hur fan ska jag hinna med allt i mitt liv? Hur ska jag orka med att leva så som jag verkligen vill leva egentligen? När jag har skolan, vännerna, familjen, träning, hemmet, kärleken, shoppingen och kläd-intresset på mina axlar. Hur ska jag orka?!

Jag vet att man inte ska klaga och att man ska tänka positivt och bla bla bla. Speciellt inte nu när det bara har gått en enda skolvecka men jag måste bara få skriva av mig lite just nu.

Nu förtiden så pluggar ju nästan inga ungdommar för att dom vill lära sig något utom man pluggar så man kan komma in på rätt gymnasielinje så man sedan kan få något jobb med bra betalt. Inte alla, men det pluggar jag (och många andra jag känner) för i alla fall. Jag har varken något drömyrke eller något mål att plugga för och det gör allt så himla mycket svårare. Hade jag vetat vad jag ville bli så skulle jag ju liksom kunnat plugga arslet av mig för att få min dröm att gå i uppfyllelse men nu har jag ingen dröm och då känns det som att; Vad ska jag plugga för? Vad ska jag få ut av det här? Det vet jag ju inte. Jag vet verkligen inte vad jag vill bli eller jobba med.

Och ibland känns det jäkligt onödigt att plugga in en massa avancerad matte, fysik eller historia om jag ska typ bli, hm, typ frisör. Känner inte ni också så ibland? Att 40% av allt man läser i skolan känns jäkligt onödigt att lära sig. Inte ett dugg intressant eller nått som kommer till använding. Så känner jag i alla fall. Visst, man kan behöva lära sig en och annan sak i alla ämnen men det känns som om skolan har blivit så överskattat. Det räcker liksom inte med lagom kunskap utom dom ska trycka in så mycket dom kan i ens lilla skalle så man blir helt snurrig av allt som man bara MÅSTE komma ihåg och kunna. Så känner jag just nu i alla fall. Och det är när det blir för mycket som man liksom ger upp och tänker "Nej, det här är för svårt, ointressant och för komplicerat."

Och saken är den, att jag har så mycket annat i mitt liv som tar tid. Först och främst så vill man väl hinna med att umgås lite med sina vänner. Sen vill jag hinna gå powerwalks och gymma. Kanske kolla på något tv-program, shoppa lite någon dag, städa, äta och sova.
Och jag känner inte att jag hinner med allt i mitt liv om jag ska plugga så mycket så mina betyg blir bäst. Det orkar jag bara inte, det går liksom inte. Nån som känner igen sig?

(Varning för långt inlägg, men det ligger en bra mening i det. Så försök att läsa allt!)

Det har blivit så stort det här med "shopping-nojor", alla vill shoppa, alla vill handla det nya som kommit ur butikerna och alla vill hela tiden klä sig efter modet. Man handlar och handlar, utan att tänka det minsta på miljön eller våran jord. Och det värsta är när jag tänker efter vet jag att jag är en av dom. Jag strävar efter nya plagg, väskor och assocerar hela tiden. I know i do! Och ibland känns det inte som jag vill vara den personen. Jag vill i alla fall inte framstå som en ytlig tjej som bara bryr sig om kläder och mode. Jag vill som alla andra, vara något mer. Och jag vet att jag är mer än så. Men jag shoppar ganska mycket, och jag ska försöka minska på det, det ska jag och har redan. Samtidigt lånar jag mycket kläder av mina systrar eller mamma. Jag letar på en hel del gammalt hemma och fräschar upp + handlar en del second hand. Jag försöker kolla lite extra efter miljö-produkter och sådant som kan underlätta lite för miljön. Jag är vegetarian (vilket är väldigt bra för just miljön) och jag försöker göra det bästa jag kan. Samtidigt som jag måste få shoppa lite, för att det är så kul, men inte för mycket. Inte över en gräns, alltså.

Och så tror jag inte att man måste hela tiden handla nytt för att kunna följa modet. Och vill man det så visst, men inte för mycket. Det måste ju finnas en gräns. Och alla kanske borde ta en titt i deras mammors/syskons/fastrars/mostrars (you name it!) garderober innan man går ut på stan för att leta efter det man önskar. Många gånger finns det redan något liknande i t.ex din mammas garderob. Så som sagt, ta en titt där och leta sedan i second hand butiker. T.ex Myrorna, man kan hitta riktiga fynd och samtidigt går ju pengarna till något bra. Ellerhur? Just därför är det så synd att alla har fått sådana fix-idéer. Alla ungdommar har fått för sig att det är äckligt att bära någons gamla kläder eller att bara för att man handlar på Myrorna är man fattig. Svar: nej, det måste inte vara så. Man behöver inte vara fattig eller äcklig bara för att man gör någonting bra mot miljön (återanvända) och samtidigt spara massvis med pengar. Hoppas att fler kunde förstå det och vågade stå på sig lite mer och handla second hand. Men samtidigt blir det fler och fler som vågar sig på att handla just begagnat. Och det är ju skitbra! Verkligen. Bara om några fler kunde försöka att anstränga sig lite, så kommer det det massa fördelar med att handla i andra hand.

En annan sak man kan göra är ju att köpa fler "basplagg" som många andra plagg passar ihop med. Enkla, vanliga kläder man kan matcha och greja med, och förstärka med assocearar. Det går faktiskt - utan att se lika dan ut eller vara tråkig. Bara man har idéer så funkar det. Låt dig inspireras av alla bloggerskor, kläderna i tidningarna eller i butikerna. Kanske har du någonting hemma som du skulle kunna fixa med små detaljer så att dom blir lite snyggare. Det går, jag lovar!

Det jag försöker komma fram till att man kan ha kläder och mode som sitt största intresse och klä sig skitsnyggt, utan att hela tiden handla nytt. Försök att minnas det jag har skrivit, och tänk på det. Tänk efter innan du handlar sådär alldeles för mycket kläder.

För jag säger inte att jag är världens miljömedvetnaste, jag vet att jag skulle kunna göra mer, egentligen. Men samtidigt måste man ju få leva lite som man vill. Det finns alltså gränser, precis som för allt annat. Lagom är alltid bäst! Och jag tänker efter, mycket mer än förut. Mer än många andra. Och jag kan i alla fall säga som så att jag försöker, mer och mer för varje dag så försöker jag hela tiden bättra mig. Och det är ju trots allt det som räknas!